Fredrik Holmqvist
Under våren – eller snarare hösten – har jag varit på en gästforskarvistelse på Australian Centre for Public History (ACPH) vid University of Technology, Sydney. Tidigare har en forskare från ACPH vid två tillfällen varit gästforskare på Umeå universitet i forskningsmiljön Historia med utbildningsvetenskap. Det var därför på tiden att utbytet blev ömsesidigt i praktiken.
ACPH är en av relativt få institutioner i världen som huvudsakligen arbetar med min egen forskningsinriktning mot historiekultur – eller Public History som den anglosaxiska motsvarigheten heter. I korthet handlar det om historia som samhällsfenomen; varför insisterar människor med att bry sig om det förflutna och reproducera historia? Vilka uttryck tar sig intresset för historia, hur görs historia och varför görs historia som det görs i olika tider och samhällen? Det är några av grundfrågorna för denna inriktning av den historiedidaktiska forskningen.
Det är också frågor som vägledde mina kollegor, Paul Ashton och Paula Hamilton, vid ACPH i deras stora kvantitativa och kvalitativa undersökning av australiensarnas intresse för och användning av historia för några år sedan i Australians and the Past-projektet. Genom telefonenkäter och intervjuer med hundratals människor kartlades hur och varför människor relaterade till det förflutna i vardagen.
I boken History at the Crossroads: Australians and the Past (2010), summerar och reflekterar Ashton och Hamilton över undersökningens resultat. Historia definieras som en form av social aktivitet och kunskap. Det mest genomgående och påtagliga resultatet av undersökningen är att det främst var genom personlig och familjär historia som de medverkande relaterade till det förflutna.
Ett av bokens intressantaste kapitel handlar om fotografier och den historiska användningen av dem. Ashton och Hamilton hävdar att de härbärgerar såväl minne, förlust, spår av liv som påminnelse om död och förgänglighet. Men snarare än att innehålla minnen, producerar och reproducerar fotografier minnen för betraktaren.
Resultaten visar att fram till 1990-talet, när fotografier fortfarande framkallades på papper, var familje- och släktfotografier inte så mycket ägda, som förvaltade som ett arv vilket fördes vidare med generationsväxlingarna. Med ny digital teknik – och i synnerhet mobiltelefoner – har emellertid individen, snarare än familjen, blivit den centrala aktören i att ta och dela fotografier. Minnesfunktionen blir dessutom allt mer sekundär till kommunikations- och identitetsfunktionen i så kallade sociala medier på nätet. Fotografier delas i mindre utsträckning som artefakter om förflutna händelser och allt mer som upplevelser i realtid.
En av de frågor som mina kollegors undersökning lämnar till framtida forskare i ämnet, är vad som händer med våra fotoalbum som historieförmedlare när ständigt uppdaterad digital teknik gör att äldre bildformat blir svårt, eller rent av omöjligt, att använda och se på datorer.
Det ska poängteras att under 1800- och 1900-talet ökade samhällenas – läs staternas – arkivering enormt. Precis som med digitala fotografier återstår att se hur denna arkivering kvarlever framledes.
Som nyfiken historiedoktorand har jag varit på introducerande rundturer i diverse arkiv. Entusiastiska arkivarier har visat utmärkt bevarade pergament från medeltiden med färger som ser ut att vara målade förra veckan. Mer bekymrade arkivarier har pekat på nutida författares kvarlämnade anteckningsblock och hårddiskar från 1980- och 1990-talet som redan är oläsliga på grund av papprets dåliga kvalitet och hårddiskarnas snabbt föråldrade teknik.
Vår tids digitala medieteknik kan med andra ord ha en betydligt sämre beständighet än ett medeltida medium.
Här intill ses för övrigt amerikanen Robert Cornelius med vad som brukar antas vara inte bara en av historiens första fotografier (daguerreotypiteknik) från 1839, utan också det första fotografiska självporträttet. Minnet av Cornelius existens – eller snarare bilden av den – fortlever inte minst tack vare att samtidens "selfie"-fenomen har aktualiserat hans tidiga självfotografering. Som författaren Susan Sontag poängterar i essäsamlingen, On Photography (1977), kan fotografier kompensera för eller ersätta faktiska minnen av en person – de kan bli ens efterträdande kvarleva.
Kommer våra digitala fotografier att, i likhet med Cornelius fotografi, fortfarande kunna ses om 175 år? I så fall kommer framtida forskare att mötas av en formlig tsunami av selfies.
Fredrik Holmqvist,
doktorand i historiedidaktik på institutionen för ide- och samhällsstudier