Jag påmindes om detta här i veckan när utbildningsminister Mats Persson kom med sitt utspel om att finansiera en satsning på de så kallade STEM-utbildningarna (science, technology, engineering och mathematics) genom att ta pengar från vad han anser vara fristående hobbykurser.
Dieter Müller, vicerektor vid Umeå universitet.
Foto: Mattias Pettersson
Det är lätt att instämma i utbildningsministerns diagnos på ingenjörsutbildningarnas tillstånd i landet. Urholkningen av utbildningsanslaget har lett till att studenter inom alla utbildningsområden har fått färre undervisningstimmar, vilket så klart även alla universitetslärare är smärtsamt medvetna om. Tillsammans med låg efterfrågan för utbildningarna och många studenters sämre förkunskaper inom de naturvetenskapliga ämnena utgör detta en toxisk mix, med låg genomströmning bland redan små studiegrupper som resultat. Detta är ett problem för lärosäten och för näringslivet som efterfrågar arbetskraften. Framför allt är det dock ett svek mot de studenter som inte ges förutsättningar att genomföra sina studier med eftersträvat resultat. Någonting behöver göras och det är positivt att ministern delar denna insikt.
Ministerns plan att finansiera en ökad satsning på ingenjörsutbildningar genom att spara på fristående "hobbykurser" har däremot knappast rönt applåder inom högskolevärlden utan bemöts med massiv kritik och även jag har lätt att instämma i kritikstormen. Kritiken avser dels ministerns bristande förankring i fakta, dels att han ställer utbildningsområden mot varandra. Därutöver anklagas han för klåfingrighet och för intrång i universitetens autonomi. Jag rekommenderar att du tar del av de många kloka debattinläggen, till exempel från Stockholms universitets dekaner (DN 2024-04-15 , KTH:s Ritzen och Wormbs (DN 2024-04-16), Sveriges förenade studentkårer (SvD 2024-04-10), Akademikerförbundet SSR (SvD 2024-04-13), Umeå universitets Joachim Sundqvist (SvD 2024-04-16) eller Uppsalas rektor Anders Hagfeldt (DN 2024-04-17). Till och med ledaren i Dagens Industri (2024-04-17) kritiserar ministerns onyanserade utspel.
Att ministern ser en dålig genomströmning i ett ämnesområde (ingenjörsutbildningarna) som ett problem som behöver lösas och i andra ämnesområden (humaniora och samhällsvetenskap) som ett skäl att strypa kurserna visar tydligt att hans motiv inte alls har med genomströmning att göra. Istället tycker ministern att vissa industrier är viktigare än andra, inte minst för svensk ekonomi och välfärd. Det kan då noteras att ministern uppenbarligen under detta jubileumsår har missat att ständigt aktuella ABBA har byggt en miljardindustri på något som startade som hobbyverksamhet. Han har också missat att hans ministerkollega Parisa Liljestrand just har utropat de kulturella och kreativa näringarna till basindustri på grund av deras ekonomiska framgång (GP 2024-04-09). Ministern har också missat betydelsen av besöksnäringen, som vid sidan av sitt direkta bidrag till statens ekonomi har varit enormt viktig som ett första steg in på arbetsmarknaden för personer med bakgrund utanför Sverige och även för Sverigebilden utomlands. Han har också missat finansbranschen, många företagstjänster och handel som alla bidrar till landets tillväxt. Hans syn att innovationer endast sker inom traditionell industri hör därmed hemma i den ekonomiska historian men inte i samtiden. Det är när ingenjörskunnande och kreativa intressen möts som spännande innovationer kan uppstå som till exempel den svenska dataspelsbranschen eller Spotify visar på ett tydligt sätt.
En lärdom av nyindustrialiseringen i norra Sverige är att en potentiell samhällsomvandling inte enbart kräver tekniskt kunnande. För samhällsomvandlingen behövs kunskaper inom många andra områden eftersom kompetent arbetskraft inte flyttar till fabriker utan till platser som behöver vara attraktiva för att arbetskraften och deras familjer kan trivas och där ingår kanske till och med den ena och andra "hobbykursen".
Därutöver överskattar ministern också grovt den besparingspotential som finns i de av honom påtalade kurserna. Dels finns det inte många av dessa kurser och dessutom återfinns de inom områden som redan idag har mycket låga ekonomiska ersättningsnivåer och finansieringssystemet innebär därutöver att studenter som hoppar av inte genererar lika höga intäkter. Detta borde ministern ha skaffat sig kunskap om innan han gör svepande uttalanden (även kunskap om vad en fristående kurs är, borde vara klädsam för den ansvariga ministern).
Bortom den samlade kritiken finns det dock ett samhällsproblem som ingen av debattörerna hittills har påtalat. Den demografiska situationen i Sverige idag med låga födelsetal och en åldrande befolkning kommer att innebära att vi i framtiden sannolikt konstant kommer att ha brist på arbetskraft inom de flesta områdena. Redan idag krävs det fler ingenjörer, fler poliser, fler socionomer, fler sjuksköterskor, fler busschaufförer, fler kockar, fler lärare och fler inom hemtjänsten – för att bara nämna några yrken som under senaste året har uppmärksammats för arbetskraftsbrist. Med hänsyn till rekordlåga födelsetal kommer situationen dessutom att förvärras. Fler ingenjörer och sjuksköterskor som ministern efterfrågar innebär därför färre lärare och färre socionomer (och naturligtvis tvärtom). Däri ligger den verkliga utmaningen och den kommer inte lösas genom att lägga ned några "hobbykurser". Därför krävs det verkshöjd i debatt, forskningssatsningar och sannolikt också kreativa utbildningssatsningar för att hantera denna utmaning.
Slutligen, visst kan man hålla med ministern om att inte alla behöver bli akademiker men detta innebär inte att akademiska kunskaper även hos dem som inte läser en programutbildning är värdelösa. Ur ett liberalt perspektiv ger akademiska kurser individer möjligheten att bilda sig och införskaffa kunskaper som man anser värdefulla för professionella eller privata förehavanden som kanske också leder till nästa stora industriella genombrott.